Jesus befallde oss att älska varandra, och detta bud återkommer ofta i Bibeln med en överraskande intensitet. Vi kan skönja orsaken till denna ständiga kärleksbetoning då vi ser hur det slits och rivs i relationer kristna trossyskon emellan. Hur Guds verk rivs ner och hindras av ständigt bråk och strid, misstänkliggöranden, förtal, avund, stolthet, egenintressen, misstro, suck, listan bara fortsätter...Att älska är lätt att säga 100 tusen gånger, men annat att göra en enda gång, på riktigt...Men, vi kan inte smita förbi Gudsordet, inte om vi vill tillhöra Gud, 1 Joh.4:7: "Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek"...
Kärleksbudet kanske känns dig och mig övermäktigt, som ett berg med stora stenar som rullar över dig för varje meter du klättrar, alla du försöker älska gensvarar inte med annat än en knytnäve, förr eller senare...Men, ingenting fungerar utan Guds hjälp, inte för oss som tillhör Honom, "ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss" (Rom.5:5)...Endast genom uppfyllelsen av den Helige Ande, i vår nära gemenskap med Jesus kan vi och ska vi älska…
När jag var ganska nyfrälst i mitten av 90-talet hamnade jag i en kristen gemenskap där vi var ett dussintal Jesushängivna, man kunde nästan "ta på" atmosfären av Jesu kärlek som flödade i gemenskapen och omsorgen av varandra, det existerade ingen konkurrens tvärtom kämpade vi för att var och en skulle bli upprättade och blomma ut i sina gåvor...Likadant var det i stadens evangelisation (i Borås), där kom från olika frikyrkor, ja även från Svenska Kyrkan alla som brann för själavinnande samman, vi gick ut i Andens enhet och evangeliserade. Det blev väldigt välsignat! Trots meningsskiljaktigheter i lärofrågor, var fokus endast på själars frälsning, och Anden verkade, kärleken flödade...
Idag, över två decennier senare i tiden befinner vi oss strax före Jesu Återkomst "Och eftersom laglösheten tilltar, kommer Kärleken att svalna hos de flesta" (Matt.24:12)...Detta är ett faktum! Hjärtan verkar stelna, som lava utsatt för kyla blir till vassa stenblock. Alltifrån "Sanningsryttare" som med hårda ord och gärningar hugger ner allt och alla som inte till punkt och pricka tycker, tänker och gör som "Jag" till Världsrekord i undfallenhet och kompromiss. Är det något vi ska försvara så är det Guds Ords centrala sanningar, inte backa en millimeter, inte söka striden men säga stopp när nödvändigt...Är det något vi inte ska angripa eller ifrågasätta så är det andra troendes kallelser och tjänande inför Herren. Rom.14:4: "Vem är du som dömer en annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, ty Herren har makt att hålla honom upprätt"...I sammanhanget handlar det om att inte döma ut en troendes förhållning till mat och högtider, det står att "Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne", och det handlar om att låta allt vi säger och gör ske i Herren, i tro: "allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn"(Kol.3:17)...
Många är så tvärsäkra på sådant de inte borde basunera ut som "sanning", just angående andras liv och tjänst. Här handlar det inte om omsorg/tillrättavisning för att korrigera ljumhet eller synd hos medsyskon, vilket vi ska göra i kärlek och Andens ledning utan om att sätta sig till doms över andras tjänst inför Gud…För en del tycks det vara så viktigt att nästan Allt de tänker, säger och gör är givet direkt från Gud, de är "supersmorda Herrens tjänare" ofelbara i ord och gärning…Det är som deras självkänsla/identitet är beroende av titlar och positioner, hela tillvaron hotas av allt som inte bejakar, håller med...vart tog "Identiteten i Kristus" vägen...Tjänsten inför Herren handlar inte om oss, mig eller "min" kyrka; det är Guds rike, folkets frälsning och bevarande i densamma allt "kyrkligt" handlar om. När jag kliver fram i predikstolen eller på ett torg för att predika så är beroendet av Helige Ande total, och jag "dör" från mig själv varje gång för att släppa fram Jesu Uppståndelsekraft...Och låta endast Jesus och Hans Ord framträda, inte jag min titel eller position eller ens min församling...Och hjärtats sikte är fokuserat på själars frälsning, människors behov av Jesus…
En gång predikade jag inför 8000 i Pakistan, en annan gång predikade jag i en hyrd lokal, det kom en person och han somnade... kanske fick han frid och kunde sova...men båda gångerna predikade jag i lika stort allvar, hela vägen...och jag tror Herren värderade insatserna lika, det handlade inte om mig utan uppdraget och människors behov. Jag bävar inte inför att "misslyckas" för min egen del, för att hålla "ryktet" finpolerar och gillat av alla, om du tjänat Herren i decennier "på riktigt" så är detta redan sabbat flera gånger om, du har bränt broar där det behövdes och Herren har ständigt banat nya välsignade vägar...Jag bävar inför att inte vara lydig Uppdraget! Det som Herren planterat djupt in i mitt hjärta att göra, i mitt fall att missionera Nordkalotten de närmaste åren, på det sätt Herren gett direktiv om...Ingenting kan hindra mig, eftersom det är bara Jesus som når ner allra djupaste in i hjärtat mitt, och där har Herren talat länge och noggrannt…"Så älskade Gud världen att Han Utgav sin enfödde Son" och Jesus valde Förnedringens väg i lidande och död på Korset av Kärlek för dig och mig, Han visste sitt Uppdrag och var lydig hela vägen...
Vidare, kärlek är inte att låta bli tala sanning eller nödvändig fakta när så Helige Ande "verkligen" leder. Men, idag svalnar kärleken så påtagligt eftersom många blir inte uppfyllda av Helige Ande och man är inte så ledd av Anden som man tror, i allt man säger och gör. Det råder därför också en kaotisk förvirring i de kristna leden, en säger ditt annan säger datt och ingen vet egentligen "Vad säger Herren", kanske Han inte säger något alls, utan väntar tåligt in i det sista på att allas våra hjärtan ödmjukar sig, låter den gamla Adamsnaturen vara korsfäst, död och begraven, öppnar våra hjärtan till Jesus på riktigt och Blir Uppfyllda av Helige Ande såsom Ordet säger, då kommer Ljuset och skingrar mörkret, då uppenbaras Guds vilja och väg, i allt och genom allt, och vi kan älska varandra såsom Gud vill, varken i undfallen kompromiss eller i felvriden sanningsiver utan i den Helige Ande... Vi avslutar självfallet med 1 Korintierbrevet kapitel 13:
"Om jag talade både människors
och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal. Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting. Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna. Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte
över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra
och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del. När jag var barn, talade jag som ett barn,
tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.
Nu ser vi en gåtfull spegelbild,
men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd. Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken"... 💖💖💖
Hashtag: #KärlekPeterKujala
Kommentera