Hej, jag är ju skribent och skriver mest artiklar (googla på mitt namn+insändare, debatt eller artikel); Men det finns en gammal diktådra från min studietid med litteraturvetenskap mm. Så jag knådade fram en kort "kärleksdikt", läs och var road, uppmuntrad eller vilka känslor det nu än väcker 😅:
DÅ JAG JESUS MÖTTE! Ett ensamt stoft utkastat i mörkrets bottenlösa rymd jag var, men Du såg mig, kallade på mig med utsträckta armar, längtande få omfamna mig. Ur hjärtats djup ropade jag som ett sista försök, att räddas från eget fördärv och ondskans järnhårda, kalla grepp. Då mötte jag Jesus…Du grep in, Frälsaren…Ljus, det himmelska bröt in, blåste bort mörkret, som en orkan överväldigande, livsförvandlande strålglans av gudomlig Härlighet och helighet. Livet vaknade och exploderade i färger och Din kärleksfamn drunknade min själ i, mättad, bemött och älskad…jag var Hemma, försonad, förlåten, renad och fri. Du, Jesus mig fann och jag mötte, dina gudomliga ögon ser på mig, och Liv flödar in, frid och kraft de där sista stegen in i mål, det Himmelska och där i evighet bara hos Dig Jesus, tack…Prisat vare Herren Jesus!
P.S! Jag skrev denna kärleksdikt till Jesus. Egentligen borde sådana här uttryck för vår kärleksrelation till Herren vara vanligt, och de flesta som tillhör Jesus praktisera. Vi har lovsång och tillbedjan i kyrkan, men andliga dikter borde bli en egen genre i kristna kretsar. Jesus talar själv om vikten av att behålla 1:a kärleken till Honom i Upp.2:3-4:
"Ja, du är uthållig, och du har uthärdat mycket för mitt namns skull och har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din Första Kärlek"...
Och Herren säger att det största budet är: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft" (Mark.12:30)…
Kommentera