Det diskuteras vilt i samhälle och media, även i våra kristna läger. Det är som ett ordens slagfält där man från motsatta skyttegravar kastar stenar på varandra. En boxningsring där vi kastar oss in och slår på alla som inte tycker exakt lika, helt utan regler och sans. Det märkliga är att ingen förändring sker, ingen blir övertalad eller övertygad till ändrade åsikter, inte någon någonsin. Så varför bråkar vi? Till vilken nytta? Det tycks ju bara splittra och förstöra friden, motverka det Bibliska budet om att hålla fred med människor.
Politiska val avgörs av den betydligt mindre andelen väljare som är antingen förstagångsväljare eller av den lilla gruppen av osäkra. Resten, de allra flesta kommer rösta rött eller blått hela livet utan minsta darr på pennan vid valbåset. Tänk om det i våra ordstrider på facebook och tidningssajter mm många gånger inte finns någon att "omvända"?
För att se detta i vår kristna kontext. Vad bråkar vi i onödan om idag? Trump och Musk är ett ganska svårgripbart bråkämne. Det är ju egentligen fråga om politik, inte teologi som kristna annars brukar bråka om, ibland absolut nödvändigt ofta inte alls. Blå eller röd, vad spelar det för roll vid din dödsbädd? Du kommer tänka då på Gud, inget annat. Jodå, många sammanflätar politiken med Bibeln, talet om Antikrist, ändetiden och försvaret för kristna värderingar. Vilket ju är relevant. Men innebär detta dagens vilt skenande ordkrig där inget vettigt uppnås? Vi bara svart-, blå-, brun- och rödfärgar varandra, demoniserar och nazifierar likt vuxna i en sandlåda.
Jag ser tillbaka på decennier av fungerande släktgemenskap. Jag har nämligen haft både kommunister och borgare i släkten. Vi har träffats och trivts, umgåtts besvärsfritt och ledigt. Nej, få var faktiskt frälsta, så det var inte direkt fråga om "Andens frukt" av tålamod och självbehärskning. Förresten, varför lyser dessa egenskaper med sin frånvaro bland oss kristna, i diskussionens heta svallvågor? Nåväl, så vad var hemligheten med min släkt? Det är en bra fråga eftersom i Finland är stridslinjen mellan de röda och blå blodigt vass ända sedan inbördeskriget där familjemedlemmar faktiskt sköt ihjäl varandra, inte med främst ord utan med riktiga kulor. Svaret är en tyst och ytterst allvarlig överenskommelse att undvika ämnet. Vi placerade politiken i det icke nämnbara, en slags censur för överlevnad, något finnarna lärt sig sedan Sovjettiden. Ännu denna dag har jag liknande överenskommelse till och med i närmsta familj. Om det skulle brista och tonläget höjs, orden börjar hagla likt missiler så avbryter vi med "Ingen politik!".
Kontentan med detta inlägg är: Kan vi idag, vi som kallar oss kristna sluta slipa våra svärd och enas att inte bråka, avsäga oss "bråk-anden" då vi märker att det ändå är ett dött lopp där ingen ändrar åsikt? Och då istället i frid, tillsammans ägna oss åt det Jesus vill, alltså Missionsbefallningen!
Jak.3:14-18: “Men bär ni på bitter avund och stridslystnad i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala emot sanningen. En sådan vishet kommer inte ovanifrån utan är jordisk, oandlig, ja, demonisk. Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont. Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid”...
Kommentera