ENSAMHETEN! Bara ordet får oss att rysa, och ändå kallas detta för en allmänt utbredd folksjukdom. Jag hade själv en period, i c a två år då jag p g a olika studieorter och andra struliga omständigheter i mitt ofrälsta liv faktiskt led svårt av ensamhet. Det var likt ett svart, allt isolerande hål att ramla in i, själva ens existens kändes ifrågasatt. Nej, inte så hela tiden, jag hade ju släkt och några vänner men de fanns inte nära och inte alltid tillgängliga. Ni vet, det där att kunna ringa flera när som helst och genast kunna göra något socialt tillsammans med, det fanns inte där under denna hemska period. Som frälst kom jag genast in i en omfattande kristen gemenskap och då försvann ensamheten permanent, särskilt som Jesus kom in i mitt hjärta och en levande Gudsgemenskap tog vid. Att sen gifta sig och finna sin livskamrat var ju definitivt "dödsstöten" för ensamhetsmonstret...Men, kära vänner, det finns smärtsamt många därute som är i "det svarta hålet"...De är vanliga som du och jag, av alla de slag, men de har av olika omständigheter råkat drabbas av Ensamhet. De kommer hem efter jobbet och när dörren sluts så ekar tomheten och ensamheten sluter om dem likt en grav, de sitter där ensamma med sina tankar och känslor, ingen att dela med sig till, ingen att samverka med, det är som om de inte fanns...Ännu värre om de inte ens har ett jobb eller annan sysselsättning, då är risken stor för total isolering.
Vänner, vi som råkar befinna oss på "solsidan", ovan de mörka djupen måste finna dem, hjälpa dem, och det måste ske på ett sätt där de inte tvingas känna sig som "onormala knasbollar", vilket de självfallet inte är men de får en sådan självkänsla i sin isolering. Den kristna församlingen är faktiskt som gjord för en sådan hjälp, en öppen famn att ta emot dem; i församlingslivet, i våra hem och på cafeer o s v måste vi välkomna dem. Det Är en fråga om liv och död. Vårt moderna samhälles förbannelse är särskilt hur den skapat detta ensamhetens allt slukande monster...Mitt hjärta blöder för alla de som tvingats in i ensamheten och min bön till Herren, all trösts Gud är att Han må bruka mig i att finna dem, hjälpa dem, ja, självfallet att också leda dem till Jesus och frälsning, ty där bryts all förbannelse...
Det är en stor fara för oss som har "vårt på det torra" i att inte förstå, inte se med våra hjärtan detta mörka hav av människor runtomkring oss som håller på att drunkna i sin ensamhet. Vi blir lätt förnöjda och bekväma och faktiskt egoistiska då vi glömmer "vår nästa", denna människa vi skulle enligt Jesu ord älska som oss själva...Jesus säger så förkrossande kraftiga ord om just att ta ann oss lidande människor, t ex i Matteus kapitel 25, bibelstället om "Människosonens dom". I alla väckelsetider har det alltid funnits ett patos för just "de lidande och svaga", men i avfälliga tider så försvinner Gudsfruktan och egoismen, som Bibeln säger är en "avgud" tar över...Nej, vi ska inte springa febrilt och nervöst och försöka hjälpa alla vi ser dygnet runt i någon sorts "lagiskt nit", men däremot i den Helige Andes kraft och ledning, ni som är "andliga" förstår vad jag menar...Om våra hjärtan är öppna och vi både älskar och fruktar Herren så kommer vi att lyda Jesus, om vi tar steg i tro och lydnad så kommer Guds kraft och ledning, som Jesus sade "Mitt ok är milt och min börda är lätt". Så låt oss, jag talar lika mycket till mig själv, finna och rädda dem alla som är fängslade i Ensamheten, vi är Jesu händer och fötter, de ensamma väntar desperat...de är ett försummat missionsfält...
P.S! Kan ju vara visdom att särskilt som kristna börja ta hand om "de ensamma", ty snart är vi ju alla där, gamla och ensamma...Men om vi inför en "normalitet", en naturlig del av församlingslivet och den troendes liv av att ombesörja de ensamma så blir förutsättningarna ljusare för oss själva när det blir vår tur..."Det man sår får man skörda" eller kanske mer talande "som man bäddar får man ligga"...
