NÄR VÄNNER VÄNDER! Sig bort från dig, försvinner plötsligt! Det är en sak att "fbvänner" checkar ut, det hör till en väckelsefilurs vardag att ett 100-tal sådana inte står ut under ett vanligt "Peterianskt" år, likaså att jag ständigt tack å lov får nya "väckelsevänner" och därtill fiender i ett jämnt flöde pga det jag ger ut i tal och skrift. Men, det som verkligen vrider om kniven i hjärtat är när nära vänner sedan decennier säger "Adios Amigo". Vilket ju, tack å lov är ganska ovanligt, men tydligen händer.
Nu kan det ju förståss finnas en mängd orsaker till en sådan händelseutveckling, och "skulden/felet" vara hos den ene eller andre eller båda…Men, verklig vänskap ska väl tåla och uthärda det mesta av "fel"? Kanske det bara handlar om en annan livsväg hos den som lämnar eller hos den som lämnas? Man har utvecklats åt olika håll, men, njäe, resonemanget håller inte. Ty i en riktig, långvarig vänskap så delar man gemensamma minnen, och har lärt sig uppskatta varandras personligheter, och även om ens intressen kan skilja sig åt mera än tidigare så finns tillräckliga "referenspunkter" att föra samtal kring, det är dessutom andra fundament i vänskapen som är viktigare, som just personlighet och gemensamma minnen...
Sålunda kan faktiskt en kommunist vara nära vän med en kapitalistisk moderat osv.
Bekanta och mer ytliga vänner är i en annan kategori än "Nära vänner", sistnämnda är mer som familjemedlemmar. Jag är Finne och Norrlänning sedan länge nu, båda folkslagen är ofta reserverade inför främlingar, ja även bekanta, kollegor och människor i deras krets. Du blir inte en riktig vän förrän du "prövats" i olika situationer under en längre tid, men när och om du lyckas så blir du en nära vän som finnen/norrlänningen kan gå i döden för! Är alltid på din sida oavsett vad, gör du orätt får du veta med besked, men står ändå där hos dig hur du än må reagera. Så bör riktig, nära vänskap vara...Så, vad hände, varför vände sig vännen bort i fjärran horisont som en dimma i solsken snabbt tynar iväg som det aldrig funnits?...Det finns en ledtråd till varför en nära vän kan vända sig bort i nyss nämnda uttrycket "Adios Amigo". Det är rubriken till en känd låt som säger såhär: "Adios amigo, adios my friend. The road we have travelled has come to an end. When two love the same love, one love has to lose And it's you who she longs for, it's you she will choose"...
Alltså, dessa två vänner i låttexten går skilda vägar eftersom den ene blivit vald till en annan kärlek. I vårt sammanhang här nu handlar det om att vi väljer vad vi älskar, världen eller Jesus...
Jag ser alltså ett mönster, i ett stort och evigt Undantag!
Och det undantaget heter Jesus! När den ene inte alls känner Herren och är ofrälst, eller den ene utvecklas (tragiskt) bort från Jesu efterföljelse så dras en skiljelinje...Och då menar jag en efterföljelse av den "Bibliske Jesus", den Jesus som Bibeln tecknar och Guds Ande uppenbarar. Den alltmer världsligt sinnade med sitt hjärtas längtan till de världsliga "köttgrytorna" står inte ut med ett Jesusfreak helt enkelt. Och det blir faktiskt ömsesidigt, ty "lite surdeg syrar hela degen", dvs för mycket av värld släcker den himmelska elden hos en kristen, om man är oförståndig. Det är därför Bibeln säger "Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Hur kan Kristus och Beliar komma överens? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror?" (2 Kor.6:14)...
Jodå, vi ska bygga relationer med allt och alla för att vinna dem, dra dem till Kristus och evighetens boningar i Himlen. Men, nu talar vi om "nära vänskap" med allt vad det innebär.
Vi får inte glömma bort den grundläggande sanningen om kristna tron, att vi har "lämnat mörkrets välde och ingår i Guds älskade Sons rike" (Kol.1:13). Som Jesu efterföljare är vi avskilda till ett annat rike. Vi är på en annan "spelplan" än den som inte är "andligt pånyttfödd", som Ordet säger "Om någon är i Kristus är han en NY SKAPELSE. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit" (2 Kor.5:17)...
Att vara en ny och annan "skapelse" är ju väsentligt mycket mer än att bara ha en annan livsfilosofi...
Jesus själv är oerhört radikal om just denna "skiljelinje", läs nu noga dessa två Jesu uttalanden:
"Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Jag har kommit för att SKILJA en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och en man får sina egna till fiender. Den som älskar sin far eller mor MER ÄN MIG är mig inte värdig, och den som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig" (Matt.10:34)
"Ni kommer att bli förrådda till och med av föräldrar och bröder, av släktingar och vänner, och en del av er skall man döda. Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull" (Luk.21:16)
Jodå igen, vi ska fortsätta älska och välsigna ofrälsta vänner, bekanta och familjemedlemmar, besöka dem, ge tid och kärlek, och framförallt Evangelium och Guds levande och verksamma Ord, men skiljelinjen finns där, vi är olika…
Att vara sann Jesu efterföljare innebär att älska Jesus mer än något annat. Jesus älskade dig så ofattbart mycket att Han genomled utdragen tortyr och död för att frälsa dig, för att försona och rena dig från all synd, för att ge dig evigt liv i Himlen. Och därför begär Herren hela ditt och mitt hjärta. Inget får gå före och tränga bort Jesus, därav de skarpa orden av Herren vi nyss läste...Här, i denna radikala "väckelseaktiga" Jesu efterföljelse kan nästa fenomen göra en störtdykning rakt ner i våra liv, i våra hjärtan. Och det är när faktiskt andligt pånyttfödda kristna också hugger, bak i ryggen och vrider om kniven i hjärtat vårt, vilket är värre. Paulus klagade ofta om hur bröder attackerade och sårade. Här handlar det om att "väckelseelden" och i synnerhet Ordets trofasthet blir "för mycket, för obekvämt". Det är bara att förlåta, välsigna och gå vidare, i det spår Herren redan stakat ut, i lydnad och i Andens kraft...
Men, sedan förstår ni, så finns ytterligare en nivå av lidande, det är när "väckelsevänner" kör ett spett bakifrån eller framifrån troligen (de är ju inte fega av sig), rakt igenom hjärtat med hårda ord och ageranden. Wow, nu börjar man förstå lite av vad Jesus fick genomlida när Hans närmaste svek Honom. Inte för att jag själv i min obetydlighet och bristfällighet skulle vara felfri, jag kan säkerligen också hållit i något spett genom åren, Herren vet i så fall allt…Orsak till väckelsevänners inbördes "turbulens" är ofta onödigheter som kunde undvikits med lite mer visdom och helgad mognad, men vår själafiende lyckas ibland förblinda och bedra till köttsligt beteende, lura till falska föreställningar osv. Så låt oss vara vaksamma, och hänge oss till Ordet och vara i Anden vid varje attack mot den så välsignade vänskapen oss väckelsevänner emellan...
Men i allt lidande, i de avgrundsdjupa avskeden, så vänder till slut Gud allt till det bästa och låter kärlekens milda blommor växa fram ur lidandets mulla; tålmodigt uthärdande allt, ty jag erfar Jesu kärleks värme och strålglans som belyser denna blomma, ja, varje atom i mitt väsen, varje själens vrå bäddas in i Jesu kärleks närvaro och Härlighet. Då förstår du, och förlåter, välsignar allt och alla, och adios amigo till den det berör, och Guds rika välsignelse och nåd, frid och glädje i den Helige Ande till er alla, amen.
P.S! Önskar detta inlägg är till tröst, kanske hjälp i att bearbeta och gå vidare upprättad och hel. Självfallet genom Ordets och den Helige Andes förvandlade och livgivande kraft, men Herren kan ju använda våra gemensamma erfarenheter till välsignelse...Vårda de relationer där du verkligen gör skillnad och bygger upp, samtidigt som du själv inte blir nedbruten, du vet vad jag talar om. Och var vislig, utan att för den skull bära vänskapen som vore den ett skört ägg som du kan tappa och krossa när som helst, hellre en tennisboll som lätt studsar tillbaka, men slå inte bollen utanför de givna gränser som etablerats, gränser som förvisso kan utvidgas långsamt, ty vänskap mognar och växer med tiden. Och, vissa relationer behöver lämnas, inte alltid nödvändigtvis för att de inte skulle vara givande åt något håll utan för att de hindrar att gå Guds väg och vilja. Andra relationer bör vi kämpa för, oavsett vad, för att det är Herrens ledning, ty Han ser hela bilden med dåtid, nutid och framtid, amen.
Kommentera